Beardslees familjeintervention utvecklades av den i Boston baserade professorn William Beardslee (Beardslee 2002; Beardslee, Gladstone, Wright & Forbes 2007). Interventionen utvecklades för att arbeta förebyggande och främjande för barn i familjer där en förälder har depression eller bipolär sjukdom. Huvuddelen av den forskning som finns rör familjer där minst en förälder har denna problematik. Beardslee själv menar dock att interventionen kan användas i andra typer av riskgrupper. Det enda som behöver ändras i interventionen är den psykoedukativa delen kring förälderns problematik. I Finland används interventionen, förutom i psykiatrin, i familjer där en förälder har ett missbruk eller allvarlig fysisk ohälsa samt i familjer där ett barn ska placeras i familjehem eller där barn länge varit placerade i familjehem. Än så länge finns det bara ett par publicerade studier, som rör forskning från andra sammanhang än psykiatrin. Det är Mika Niemeläs och medarbetares studier om användningen av familjeinterventionen inom cancervården (Niemelä et al 2010; Niemelä et al 2012) men forskning pågår.
Metoden har sedan år 2006 implementerats nationellt i Sverige, bland annat i två projekt med statliga medel. I de statliga utbildningssatsningarna som avslutades år 2011, prioriterades de som arbetar inom vuxenpsykiatrin men personer från andra verksamhetsområden utbildades också i dessa projekt. Dessutom utbildades lärare i metoden, företrädesvis verksamma inom psykiatrin. Dessa lärare har i sin tur utbildat och utbildar i metoden runt om i Sverige.
Metoden har sedan flera år implementerats nationellt i Finland, också med statligt stöd och används förutom i USA även i Holland, Chile, Norge och Island.
Förvirrande kan vara att Beardslees familjeintervention förekommer under flera namn i den engelskspråkiga litteraturen, antingen Family Talk Preventive Intervention eller det långa besvärliga namnet Clinical-Based Cognitive Psychoeducational Intervention for Families. I de nordiska länderna förekommer metoden också under olika namn vilket kan bli förvirrande när man söker forskning om metoden.
Syfte med metoden och teoretiska utgångspunkter
Metoden syftar till riskprevention, det vill säga att de barn som man vill nå med metoden kanske inte har utvecklat några symtom eller har några uttalade problem. Det som motiverar interventionen är att barnen befinner sig i en riskgrupp, där deras utveckling i flera avseenden riskerar att bli negativ eftersom de växer upp med föräldrar som har allvarliga problem. De familjer där det finns störst risk för barnen är i familjer där minst en förälder har psykisk ohälsa eller missbrukar droger. Dessa två stora riskgrupper är ju inte heller helt uteslutande. Missbruk och psykisk ohälsa följs ofta åt.
Interventionen syftar till att främja barnens utveckling genom att öppna upp kommunikationen inom familjen kring förälderns psykiska ohälsa eller annat huvudsakligt problem, stödja föräldrarna i deras föräldrafunktion och uppmärksamma föräldrarna på skyddande faktorer (skyddande faktorer, se Werner & Smith 2003; Beardslee et al 2010) och hur de kan stödja dessa i relation till sina barn. Metoden är med andra ord företrädesvis hälsofrämjande (promotion). Man vill genom interventionen, genom att främja de skyddande faktorerna, starta en process som bygger upp resilience. Resilience är ett svåröversatt ord som oftast översätts till svenska med ordet motståndskraft. De skyddande/hälsofrämjande faktorerna är just de faktorer man genom forskning funnit ge motståndskraft till de negativa faktorer som en uppväxt i en riskmiljö innebär.
Den kommunikation om den psykiska ohälsan som åsyftas skall vara samtal som sker utifrån barnens utvecklingsnivå, behov och frågor. En allmänt ökad positiv kommunikation i familjen är också i sig en skyddande faktor. När föräldrarna känner sig styrkta i sin föräldrafunktion och blir mer medvetna om hur de kan stödja sina barn (Beardslee et al 1997; Solantaus et al 2009), att de kan vara ”en bra förälder” trots sin psykiska ohälsa eller andra allvarliga problem, har det oftast en påverkan också på förälderns eget välbefinnande (Pihkala, Cederström & Sandlund 2010; Pihkala, Sandlund & Cederström 2012a).
Familjeinterventionen är en hälsofrämjande pedagogisk metod med fokus på barnen, har en eklektisk teoretisk bas och är tidsbegränsad och manualbaserad. Metoden har en mycket tydlig struktur och den så kallade loggbok som följs, kan visas öppet för föräldrar och barn. I den teoretiska basen finns ett psykoedukativt, narrativt, kognitivt och dialogiskt arbetssätt. De psykoedukativa inslagen handlar framförallt om att man lär ut om de skyddande faktorerna och ger information när det finns okunskap i familjen, kring förälderns psykiska ohälsa eller annan problematik. De narrativa inslagen handlar om att familjemedlemmarnas egna berättelser är en central utgångspunkt i interventionen. Det handlar om att möta just medlemmarna i denna familj och deras berättelser. Det dialogiska arbetssättet handlar om att bryta tystnaden om det som är svårt och problematiskt, starta en positiv process i familjen, göra barnens röst hörd och dela erfarenheter och se familjemedlemmarnas olika perspektiv.
Andra viktiga beståndsdelar är att ha fokus på styrkor och lösningar och att vara framtidsinriktad. Den som håller i träffarna strävar efter ett subjekt-subjekt-förhållande och närmar sig respektfullt och inte i första hand som en expert utan mer som en samtalsledare. Ett fullständigt jämlikt förhållande är naturligtvis inte möjligt. Samtalsledaren befinner sig trots allt i en viss maktposition. Denna maktposition, som framförallt rör anmälningsplikten, det vill säga att rapportera till socialtjänsten (ibland sker ju också mötena inom socialtjänsten), om samtalsledaren finner att barnen far illa eller har stor oro för barnen, lyfts upp inledningsvis. Det sker då man talar om tystnadsplikten och det görs både med föräldrarna och med barnen. Informationen till barnen anpassas till det aktuella barnets ålder. De som är under utbildning i metoden skyggar ofta för att tala om anmälningsplikten. De är rädda att det skall rubba en förtroendefull relation till föräldrarna. Erfarenheterna visar att det finns fog att påstå motsatsen. Många föräldrar som blir aktuella för en intervention av detta slag bär på en oro att barnen skall tas ifrån dem (se Pihkala & Johansson 2008) och det är därför viktigt att lyfta upp denna oro redan inledningsvis. Erfarenheterna visar vidare, att när denna fråga lyfts upp, kan föräldrarna börja se personer från sociala myndigheter som några de kan få hjälp och stöd från och inte bara som representanter för en repressiv myndighet. Många föräldrar som är aktuella för en intervention, bär på negativa erfarenheter från socialtjänsten, både som barn och som vuxna.
Metoden skall inte användas vid akuta kriser, till exempel när föräldrars skilsmässa just inletts eller vid psykotiska skov, när föräldern inte har sjukdoms- eller ”problem”- insikt eller förstår att den psykiska ohälsan eller eventuellt missbruk kan vara skadligt för barn.
Hur går interventionen till?
Inledningsvis har föräldrarna fått ta del av någon eller flera informationsskrifter, för att de förutom den muntliga informationen ska vara väl förberedda inför själva interventionen.
Interventionen innehåller fem möten och normalt två uppföljningsträffar. Föräldrarna får välja om mötena ska ske hemma eller på den plats, där de har behandlingskontakt. Vid behov kan träffarna utökas då speciella behov uppträder som att båda föräldrarna har en egen problematik eller att barnen eller familjen som helhet har problem som genast måste åtgärdas för att interventionen ska fortsätta. Det kan också vara så att tiden mellan planeringsmötet och familjemötet blir för lång, till exempel för att familjemötet måste ställas in för att någon i familjen är akut sjuk.
Vid det första mötet uppmärksammas föräldrarna på anmälningsplikten i samband med att samtalsledaren talar om sin tystnadsplikt. På de två första träffarna är bara föräldrarna med. Det kan också vara skilda föräldrar eller ibland bara en ensamstående förälder. Syftet med interventionen är given men föräldrarna får också formulera en målsättning för vad just de vill uppnå med interventionen inom de ramar som ges av själva interventionen. Vid första träffen fokuseras på föräldern med psykisk ohälsa (eller annan aktuell problematik) och vid den andra träffen på den andre föräldern. Den förälder som är i fokus får berätta om hur den ser på sin situation och den andre får mest lyssna. Den som genomför interventionen får en bild av vad barnen kan ha varit med om. Här börjar den narrativa delen och föräldrarnas olika perspektiv får träda fram. Föräldrarna får också berätta om sitt/sina barn, om de har oro för dem och vilka styrkor och svagheter som de ser hos dem. Om de har någon fråga som de vill att de som genomför interventionen ska ställa till barnen noteras den. Det andra mötet avslutas med att föräldrarna uppmanas att förbereda barnen på att det är deras tur nästa gång. I de första två mötena är det viktigt att inte ”fastna” i hur det har varit, utan samtalsledaren ska redan då börja rikta uppmärksamheten framåt. Interventionen har ju till syfte att hitta lösningar, som kan göra situationen bättre för barnen.
Vid tredje träffen intervjuas barnen var för sig. Genom att föräldrarna förberett barnen på detta möte känner de flesta barn att de är fria att berätta hur de har det. De kan berätta utan att känna sig låsta av lojaliteten till föräldrarna, som annars är så vanligt. Intervjun är i huvudsak en slags kartläggning av vilka risk- och skyddsfaktorer som man kan se hos barnen. Om föräldrarna har skickat med en fråga så ställs den till det enskilda barnet. Samtalsledaren undersöker också om barnen har några frågor som de vill att föräldrarna skall få. Efter intervjun frågar samtalsledaren om det går bra att man berättar för föräldrarna det barnet berättat, och om barnet säger att det inte vill att man berättar om vissa saker, gör man inte det. Undantag görs givetvis om ett barn gett information som aktualiserar anmälningsplikten. Det är mycket sällsynt att barnen säger att de inte vill att samtalsledaren berättar för föräldrarna. Det kan gälla enstaka tonåringar.
Vid fjärde träffen deltar bara föräldrarna igen och de får återkoppling på träffen med barnen. Vid detta tillfälle planeras sedan för ett familjemöte, där familjesituationen sett ur barnens perspektiv, barnens frågor till föräldrarna och hur föräldrarna skall kunna tala om sin psykiska ohälsa eller annan aktuell problematik diskuteras. Mötet handlar oftast mycket om att hitta ord för att tala med barnen. Föräldrarna uppmuntras att göra anteckningar om de olika punkterna som de planerat att ta upp, och de påminns om att det är de som ska vara aktiva vid familjemötet. De bör också vara överens om vad som ska tas upp på mötet.
Familjemötet sker på den femte träffen. Det är barnen och barnens behov som skall vara i fokus på mötet. Här har föräldrarna möjlighet att sätta ord på hur den psykiska ohälsan (eller det problem som är i fokus för den aktuella familjen) har påverkat familjen. Familjemedlemmarna får möjlighet att dela varandras perspektiv och ibland se hur olika man kan uppfatta olika situationer. Det ger också en möjlighet att upptäcka att detta är något man kan sätta ord på, tala om och som kan skapa förståelse.
En månad efter familjemötet sker en första uppföljningsträff och efter ytterligare sex månader ytterligare en. Vid den första återträffen är barnen oftast inte med. Undantag görs för tonåringar eller om familjen vill att barnen ska vara med. Tanken med att de små barnen inte är med vid denna träff, är att undvika ”att tala över huvudet på” barnen och att kunna tala om sådant som man inte vill diskutera inför barnen. Vid den första återträffen diskuteras huruvida föräldrarna uppfattar att målen med interventionen har uppnåtts, hur de olika familjemedlemmarna har det och om det behövs något extra stöd för barnen eller för föräldrarna i sin föräldraroll. Vid den andra återträffen diskuteras hur det familjen uppnått har kunnat vidmakthållas och utvecklats eller om ytterligare stöd krävs för familjen.
Sammanfattande om forskning om Beardslees familjeintervention
Beardslees familjeintervention är den intervention, som har mest forskningsstöd av de i Sverige använda interventionerna, som syftar till att främja barns utveckling och psykiska hälsa när föräldern har psykisk ohälsa. Forskning om metoden har gjorts och pågår i USA, Finland och Sverige. Den finska och amerikanska forskningen om metoden handlar bara om familjer, där en förälder har depression eller bipolär sjukdom. I den svenska forskningen, som hittills genomförts, har föräldrarna haft kontakt med vuxenpsykiatrin och haft varierande psykisk problematik. Forskningen finns samlad i Heljä Pihkalas avhandling (2011) och i en magisterruppsats (Demetriades 2010). På initiativ från Socialstyrelsen planeras en kvasiexperimentell studie, som liksom finsk och amerikansk forskning bara ska gälla familjer där en förälder har depression och bipolär sjukdom. I Sverige kommer studien dessutom att innefatta familjer där en förälder har ångestproblematik. Heljä Pihkala bedriver ett projekt finansierat av Folkhälsomyndigheten som handlar om interventioner i familjer där föräldrarna har olika psykiatriska diagnoser samt missbruk.
Beardslee och kollegor har genomfört en RCT-studie, där resultaten upp till 4,5-års uppföljning har publicerats (Beardslee et al 1992; Beardslee et al 1997; Beardslee et al 2003; Beardslee et al 2007). Kontrollgrupp i denna studie bestod av familjer som i grupp fick två föreläsningar. Förälderns diagnos var affektivt syndrom, oftast depression. Familjerna tillhörde vit medelklass. Fokus för studien var föräldrarnas kommunikation och förhållningssätt gentemot barnen angående förälderns sjukdom, barnens förståelse av förälderns sjukdom, barnens internaliserade symtom samt hur familjen fungerande. Man fann signifikant skillnad mellan grupperna i de två förstnämnda studerade områdena till familjeinterventionens fördel. I de två sistnämnda fann man positiva förändringar i båda grupperna, men ingen signifikant skillnad mellan grupperna när det gäller symtomskattningar på barnen.
En sammanfattning och bedömning av Beardslees forskning finns på en webbsida: National Registry of Evidence-based Programs and Practices (NREPP), en databas av preventiva interventioner och behandlingar inom psykiatri och missbruksvård, upprättad av SAMHSA (Substance Abuse and Mental Health Services Administration) i USA. Forskningen bedöms där ha hög kvalité (SAMHSA 2006).
Beardslees forskargrupp har även publicerat ett antal artiklar med en kvalitativ ansats. Vad som förefaller vara verksamt i metoden är till exempel att informationen om förälderns sjukdom ger möjlighet till en djupare ömsesidig förståelse inom familjen (Beardslee et al 1998a) och att dialogen inom familjen kan öppnas efter år av tystnad och att barnens ibland svåra känslor och upplevelser får komma till uttryck och mötas av föräldrarna (Focht & Beardslee 1996; Focht-Birkerts & Beardslee 2000).
Metoden har anpassats av Beardslee och kollegor för grupper med sämre socio-ekonomisk ställning och med annan etnicitet än vit medelklass (Podorefsky et al 2001; D’Angelo et al 2009). I allmänhet får då träffarna utökas. Det blir också mer fokus på hur olika sociala problem ska kunna lösas.
En RCT-studie har också genomförts i Finland av Solantaus och medarbetare (2010). Föräldrarnas diagnos var här bara depression. Som kontrollgrupp hade man familjer där föräldrarna deltog i en kortversion av interventionen, konstruerad av Solantaus och medarbetare, kallad ”Föra barnen på tal” (FBT). FBT är en föräldrastödjande intervention och man har minst ett möte om föräldraskapet och om familjens barn och man träffar alltså aldrig barnen. Enligt resultaten minskade symtomnivån signifikant – emotionella symtom och ångest – hos barnen i 1,5-års uppföljning i båda grupperna. Vid 4- månaders- uppföljningen fanns en signifikant skillnad till familjeinterventionens fördel, medan symtomen, rapporterade av föräldrarna, minskade mer i kontrollgruppen mellan 4 och 10 månader. Barnens sociala färdigheter ökade i båda grupperna. Förändringarna i barnens hyperaktivitet, beteende- och syskonproblem var marginella. Denna studie tyder på att båda interventionerna är effektiva i att hindra en ökning av barnens symtom, när föräldern har depression. I Beardslee och medarbetares studie kunde man, som ovan påpekats, inte visa att symtomen minskade. Solantaus och medarbetare kontrollerade effekterna av förälderns grad av depression, vilket inte gjordes i Beardslees studie. I Solantaus och medarbetares studie fann man att de positiva effekterna för barnen inte hörde ihop med allvaret i föräldrarnas symtom. Dock var det så, att de som bröt sitt deltagande i studien oftare hade en allvarligare problematik. Resultaten av Solantaus och medarbetares studier visar också att familjeinterventionen är tillämpbar i andra kulturella kontext än i USA (Solantaus et al 2010).
Det finska forskningsprojektet (Solantaus et al 2009) undersökte också om Beardslees familjeintervention är en säker och genomförbar metod att använda i Finland. Detta studerades med en enkät, där familjemedlemmar fick besvara frågor en kort tid efter interventionen. Resultaten visade att familjeinterventionen inte kunde tillskrivas några negativa effekter. Både föräldrar och barn rapporterade positiva upplevda effekter såsom bättre förståelse för varandra inom familjen, bättre kommunikation om förälderns sjukdom och bättre mående efteråt. Även i denna studie hade man en kontrollgrupp där föräldrarna deltog i Föra barnen på tal. När det gäller de flesta positivt upplevda effekterna, fanns det en signifikant fördel för familjeinterventionen. Metodtrogenheten hos utförarna visade sig vara god, den undersöktes genom att behandlarna skickade in sina loggböcker. Författarnas slutsatser är att familjeinterventionen är en säker och genomförbar metod och att den upplevs positivt av familjerna samt att en barnfokuserad preventiv intervention kan implementeras inom den finska vuxenpsykiatrin.
Solantaus med medarbetare (2006) genomförde också en enkätstudie om hur personal uppfattade att använda Beardslees familjeintervention och om användningen av metoden på något sätt påverkade övrigt arbete. Ett tydligt resultat var att utbildningen i metoden och användning av den totalt sett hade gett ett alltmer fokuserat arbete med att se till barnens perspektiv.
I de svenska studier som gjorts uttrycker samtliga parter i familjen en stor tillfredsställelse med metoden (Pihkala, Cederström & Sandlund 2011; Pihkala, Sandlund & Cederström 2012a; Pihkala, Sandlund & Cederström 2012b). Dessa studier är gjorda med familjer, där minst en av föräldrarna har haft kontakt med psykiatrin, ibland under många år, och när en intervention inletts har ingen hänsyn tagits till vilken diagnos eller problematik föräldern haft. Den första av dessa studier (2011) är en enkätstudie riktad till föräldrar och barn som varit med om Beardslees familjeintervention. De två andra studierna baseras på intervjuer med föräldrar respektive barn, som varit med om interventionen. Det genomgående temat i barnens beskrivning är lättnad, uttryckt till exempel av en 8-årig flicka: ”Det stora tunga försvann!”(Pihkala, Sandlund & Cederström 2012b). Tillfredsställelse med metoden gäller även den personal, som arbetar med familjeinterventionen (Demetriades, 2010). Demetriades menar att resultatet av hennes intervjustudie visar att metoden inte bara är hälsofrämjande för familjerna utan upplevs så också för dem som arbetar med interventionen.
De samlade forskningen kring användningen av metoden visar sammanfattningsvis att man uppnår syftena med interventionen när det gäller ökad kommunikation och ömsesidig förståelse kring sjukdomen och hur den påverkar barnens vardag, när det gäller förälderns upplevelse av att vara styrkt i föräldrarollen, att flera skyddande faktorer har styrkts hos barnen samt att föräldrarna och barnen beskriver en hög grad av tillfredsställelse med metoden. Den sammantagna forskningen visar med andra ord att de hälsofrämjande aspekterna av interventionen ger resultat och att de skyddande faktorerna utvecklas. De nordiska studier som hittills gjorts visar också att metoden är användbar i nordiska förhållanden och att den är säker, det vill säga att den inte skadar (Pihkala, Cederström & Sandlund 2011).
I olika forskningsgenomgångar om preventiva metoder, till exempel i Holland, Norge och USA bedöms interventionen ha forskningsstöd samt vara en metod som fungerar. Mest tillgängliga är de amerikanska genomgångarna (SAMSA 2006; National Research Council and Institute of Medicine 2009 a,b). I Sverige gjorde SBU år 2010 en motsvarande genomgång och då bedömdes metoden sakna evidens. Metoden klassificerades felaktigt som indikerad prevention, som ju avser grupper där den enskilda individen börjat utveckla symtom eller tecken på en negativ utveckling. Då Beardslees och medarbetares forskning inte visade förbättring i barnens symtom, vilket är viktigt när det gäller indikerad prevention, ansågs den inte fungera. I denna forskningsgenomgång bortsågs helt enkelt från att interventionen handlar om riskprevention och inte syftar till att behandla symtom hos barnen. Många barn har inte ens utvecklat symtom, som kan mätas med etablerade skalor, när interventionen startar. Det är deras föräldrar som är ”symtombärare” och anledningen till att en intervention startar, inte barnen själva som i indikerad prevention.
Referenser
Beardslee, W.R. (2002). Out of the darkened room: when a parent is depressed: protecting the children and strengthening the children. Boston: Little, Brown and Company.
Beardslee, W.R., Hoke, L., Wheelock, I., Rothberg, P.C., van de Velde, P. & Swatling, S.(1992). Initial Findings on Preventive Intervention for Families with Parental Affective Disorders. American Journal of Psychiatry, 149:1335-40.
Beardslee, W.R., Versage, E.M.,Wright, E., Salt, P., Rothberg, P.C., Drezner, K. & Gladstone, T.(1997). Examination of preventive interventions for families with depression: Evidens of change. Development and Psychopathology, 9:109-130.
Beardslee,W.R.,Gladstone, T.R., Wright, E. J. & Cooper, A.B. (2003). A family-based approach to the prevention of depressive symptoms in children in risk: evidens of parental and child change. Pediatrics, 112:119-31.
Beardslee W.R., Gladstone T.R., Wright E.J. & Forbes, P. (2007). Long-term effects from a randomized trial of two public health preventive interventions for parental depression. Journal of Family Psychology, 21(4):703-13.
Beardslee, W.R.,Watson, R., Avery, M., Ayoub, C.C., Watts, C.L. & Lester, P. (2010). Building resilience. The power to cope with Adversity.www.zerotothree.org/reprints.
D’Angelo E.J., Llerena-Ouinn R, Shapiro R, Colon F, Rodriquez P, Gallagher K & Beardslee WR (2009). Adaptation of the preventive intervention program for depression for use with predominantly low-income Latino families. Family Process, 48(2):269-91.
Demetriades, A. (2010). Ett hälsofrämjande arbete. Personalens upplevelse av Beardslees familjeintervention – en metod för att nå barn när föräldrar har ett psykiskt funktionshinder. Magisteruppsats vid Örebro universitet, Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete.
Focht L & Beardslee WR (1996). “Speech After Long Silence”: The Use of Narrative Therapy in a Preventive Intervention for Children of Parents with Affective Disorder. Family Process, 35:407-22.
Focht-Birkerts L & Beardslee WR (2000). A Child’s Experience of Parental Depression: Encouraging Relational Resilience in Families with Affective Illness. Family Process, 39(4):417-434.National Research Council and Institute of Medicin (2009a). Preventing Mental, Emotional and Behaviour Disorders Among Young People. Progress and Possibilities. Washington: National Academies Press.
National Research Council and Institute of Medicin (2009b). Depression in Parents, Parenting and Children. Washington: National Academies Press.
Niemelä, M., Väisänen, L., Mashall, C., Hakko, H. & Räsänen, S. (2010). The experiences of mental health professionals using structured family-centered interventions to support children of cancer patients. Cancer Nursing, 33(6), E18-27.
Niemelä, M., Repo, J.,Wahlberg, K-E.,Hakko, H. & Räsänen,S. (2012). Pilot evaluation of the impact of structured child-centered interventions on psychiatric symptom profile of parents with serious somatic illness: Struggle for life trial. Journal of Psychosocial Oncology, 30:316-330, 2012.
Pihkala, H. & Johansson, E.E. (2008). Longing and fearing for dialog with children – Depressed parents´ way into Beardslee´s preventive family intervention. Nordic Journal of Psychiatry, 62, 399-404.
Pihkala, H., Cederström, A., Sandlund, M. (2010). Beardslee´s Preventive Family Intervention for Children of Mentally Ill Parents: A Swedish National Survey. International Journal of Mental Health Promotion, Volume 12, Issue 1.
Pihkala, H., Sandlund, M., Cederström, A. (2012a). Initiating communication about parental mental illness in families: an issue of confidence and security. International Journal of Social Psychiatry, Volume 58, Number 3, 258-265.
Pihkala, H., Sandlund, M., Cederström, A. (2012b). Children in Beardslee´s family intervention – Relieved by understanding of the parent´s mental illness. International Journal of Social Psychiatry, Volume 58, Number 6, 623-628.
Pihkala,,H. (2011). Beardslees preventiva familjeintervention för barn till föräldrar med psykisk sjukdom. Svenska erfarenheter. Akademisk avhandling institutionen för klinisk vetenskap/ Psykiatri, Umeå universitet
Podorefsky, D.L., McDonald, L., Dowell, M. & Beardslee, W.R. (2001). Adaption of preventive intervention for a low-income, culturally diverse community. Journal of the American Academy: Child and Adolescent Psychiatry 40(8), 879-86.
Skolverket, Socialstyrelsen & Statens folkhälsoinstitut (2004). Tänk långsiktigt! En samhällsekonomisk modell för prioriteringar som påverkar barns psykiska hälsa. Bergslagens Grafiska, Lindesberg. Solantaus, T. & Toikka, S. (2006). The Effective Family Program: Preventative Services for the Children of Mentally Ill Parents in Finland. International Journal of Mental Health Promotion, 8(3):35-42.
Solantaus, T., Toikka, S., Alasuutari, M., Beardslee, W.R. & Paavonen, J.(2009). Safety, Feasibility and Family Experiences of Preventive Interventions for Children and Families with Parental Depression. International Journal of Mental Health Promotion, 11(4):15-24.
Solantaus, T., Paavonen, E.J., Toikka, S. & Punamäki, R.L. (2010). Preventive interventions in families with parental depression: Children’s psychosocial symptoms and prosocial behaviour. European Child and Adolescent Psychiatry, 19(12):883-92.
Werner, E.E. & Smith, R.S (2003). Att växa mot alla odds. Från födelse till vuxenliv. Stockholm: Svenska föreningen för psykisk hälsa.